Sitta i samma publik

hunden_pa_vag

Jag började på Stockholms universitet för att läsa barnkultur under hösterminen 2008 och kände ingen. På kringliga och bekantas, bekantas vägar fick jag hyra en lägenhet i andrahand vid Odenplan. Jag hade varit i Stockholm på klassresa. I nian. Vet att jag var i Sollentuna när jag var liten och sen har jag orienterat en del i skogarna runtom.

Mitt i smeten på Odenplan. Tjocka kompendier i ryggsäcken. Bussnummer och tunnelbanelinjer memorerade för att hitta hem. Några veckor in i terminen fick jag information om en föreläsning på Svenska barnboksinstitutet. Det var ju nära där jag bodde! Dit tänkte jag gå. Jag kommer inte längre ihåg vem eller vilka det var som föreläste, men det var ett gediget program. Det är känslan jag fick av föreläsningen som det här inlägget kommer att handla om.

Jag går förbi institutets anslagstavla och ser att programmet är flyttat till Kulturhuset. Kan det finnas fler än ett? Det måste ju vara det stora. Jag skyndar dit. Jag är så gott som först – som vanligt – och ser alla som kommer in genom dörren.

Då kliver Astrid Lindgrens dotter Karin in. Hon hälsar på de andra damerna och sätter sig på raden framför mig.

Jag sitter där och slår fast att jag är på rätt ställe. I den här staden kan jag trivas.

Och oj så jag trivs.

Jag fortsätter att gå på föreläsningar, debatter och diskussioner. Varje gång konstaterar jag samma sak. Det är en sådan påfyllnad att känna sig som en del i ett sammanhang, ta del av andras erfarenhet och kunskaper. Dra paralleller och förstå mer och mer, djupare och djupare. Se det nya och gamla. Sitta i samma publik som någon man ser upp till. Att en vanlig tisdag sitta snett bakom Tranströmer. Lyssna till Barbro Lindgren som med len röst levererar raka svar. Numera hejas glatt på av några av dem som jag läser och beundrar. Gunilla Bergström som tycker att jag har ett fint pennskrin och hur vi sen pratar om mitt konstnärskap. Att jag är inne i en molnperiod och målar många landskap med böljande gräs.

Allt gratis, eller ibland för hundrafemtio kronor. Varje vecka, minst två.  I sammarbete med kulturorganisationer och institutioner. Allt för alla som mig.

Igår var jag på Svenska barnboksinstitutet. Lyssnade till Gunna Grähs och Ann Forslinds föreläsning ”Den osynliga bilden – om behovet av bildkompetens inom bilderboksbevakningen”. Tillsammans sätter de fingret på de strukturer som leder till och visar på bilderbokens status. Där paradoxerna avlöser varandra. En mycket intressant föreläsning och jag kommer att hålla ögonen öppna om de publicerar sina iakttagelser i text. Då är det något jag rekommenderar alla att läsa.

Annonser