Sakta rinner de sista solstrålarna till sin källa och fram stiger natten.
I den de vilda sagorna lever.
Midsommarnatten är lika magisk som den är lång. Lika lockande som den är vacker.
Här om dagen tog mystiken över mig och jag skapade denna illustration med tillhörande text. Nu ska jag samla några dagar av sagor och naturmystik. Hoppas därför på åskväder och kraftig blåst. Det är då inspirationen kommer.
Inför varje ny boksäsong kommer Svensk bokhandel ut med en stor tjock katalog – en godispåse för alla som gillar att läsa. Den brukar naturligtvis intressera mig också i vanliga fall, men just den här katalogen är något alldeles extra – för jag är med själv!
På sidan 26 kan man läsa mitt debutantporträtt.
Debutantporträtt – det är ett vackert ord och när förlaget bad mig skriva det kändes det mycket högtidligt. Ganska snart fick jag lov att sluta tänka på det högtidliga, annars kunde allt knyta sig. För inte finns det något svårare än att beskriva sig själv… under högtidliga former… i text… när man debuterar som författare?
Så tänkte jag på min mormor, för det är kring hennes barndomshem som boken utspelar sig och så tänkte jag på vår årliga potatishelg, för det var efter förra årets upplaga av potatishelgen som idén till den första bilden på Freja kom. Det fick helt enkelt bli en bit familjetradition i mitt porträtt. Läs porträttet under fliken ”Om mig.”
Uppslaget 128 -129 delar jag med inga mindre än Barbro Lindgren och Sven Nordquist. Min favorit Plupp och kollegan Lennart Eng, i lovande sammarbete med Stefan Casta, vilken har skrivit en annan favorit Simma lugnt möten Maud.
Vilken bokhöst!
Men först ska vi ha boksommar!
Det är mycket roligt att se en bild växa fram. Att spara processen genom att fota stegen under en målning, eller bläddra och släcka lager i Photoshop är lika överraskande varje gång. För när man skapar märker man inte vad som händer. Plötsligt är det bara klart.
I morse startade jag tidigt med en tydlig idé. Den fanns där redan igår, men jag tordes inte börja för jag var för trött i ögonen.
Det är en svår balansgång med trötthet. Ibland hjälper den mig till nya höjder, men om den stjälper – då kan den välta hela lasset och ett motiv får sällan (för att inte säga aldrig) någon andra chans hos mig. Om det inte sätter sig på en gång, i perspektiv och disposition, då är det ingen mening. Inte i det fria skapandet. Det är en helt annan process i illustrerandet av ett uppdrag.
Jag har vänner som fyller sina skissblock med vackra skisser ur olika vinklar. Jag har försökt att skapa på samma sätt, men det går inte. Jag använder sällan ljusbordet och vill helst av allt kapa så många förberedande steg som det bara går. Akvarell, som torkar snabbt och färgläggning i Photoshop, som inte har någon torktid alls, är optimalt för mig. Då kan jag följa mitt kreativa tempo och inte stoppas eller störas. I samma anda gör jag en så liten skiss som möjligt. Ofta bara någon ynka centimeter. Sen börjar jag med färg så att jag får se resultatet så snart som möjligt, för det är ju det som är kul.
Olika motiv kräver olika tempo, på samma sätt som det kräver olika sinnestämningar och olika platser där det blir till.
Ofta slår det mig hur många olika yrken det finns.
Man kan vara skrotkonstnär och jobba halva året för det räcker så. Eller så kan man vara blåsare på kommunen och blåsa löv, grus och snö hela året. Eller så vrider man upp klockor på det kungliga slottet, till vardag och fest. Man kan vara den som gör sås i ett storkök eller ekologisk marmelad till små marknader.
Eller så kan man vara som min barndomskompis Ida: tekniskt befäl på försvarsmaktens främsta smygande fartyg. Här lämnar jag alla försök att rätt och riktigt benämna fartygets funktioner, för de är många och jag har varken ordförrådet eller kunskapen. Och det är nog hemligt i vilket fall som helst.
Idag har jag varit med Ida på hennes jobb.
Klockan 07.30 stod jag vid grindarna till marinens område i Berga, Västerhaninge, och väntade med andra anhöriga. Det är Anhörigdagen på HMS Visby och vi ska få åka med fartyget in till Skeppskajen, Gamla stan. Genom Stockholms skärgård utan vind och i strålande sol. Redan vid grinden finns en tydlig skillnad mellan Idas och mitt jobb. En stor skylt talar om för mig att området under inga villkor får fotas, dokumenteras eller på annat sätt avbildas. Inget illustrerande idag alltså. Kontrasterna är halsbrytande och många. När Ida haft en tung vecka har hon varit i en flotte på öppet hav i 14 timmar, simmat in till land, orienterat några mil till en uppsamlingsplats, räddat några skadade i en övning, burit tungt och ätit lite. Övat och övat. Eller varit i botten på fartyget, lagat, kontrolerat och rapporterat. Som tekniskt befäl på ett toppmodernt fartyg har man en hel del teknik att se över. Det kan hända att hon rökdyker i maskinrummet, eller något annat som jag aldrig skulle våga göra. Ida är en del av ett stort och uträknat maskineri. Hela försvarsmakten som institution och fartyget som maskin.
Ida är lika fascinerad över mitt jobb som jag är över hennes. Vi bjuder varandra på verkligheter utanför våra slutna rum. Där vi är med våra likar, som talar samma språk och som kryper i samma typ av gångar. Vi trivs lika bra i våra yrken och brinner lika starkt. Vi har hittat rätt båda två.
Det är mycket värdefullt att vara med på en anhörigdag, till vilket yrke som helst. Fler studiebesök och världen skulle bli mer förstående.
När jag kommer hem med solvarma kinder påminns jag om mitt eget yrke. I brevlådan ligger det första exemplaret av min bok.
Jag är bilderbokskonstnär.
Linnéa Krylén 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.