Arkitektur på vägen till ett panelsamtal

I förra veckan gick jag genom Vasastan för att lyssna till ett panelsamtal på Svenska barnboksinstitutet vid Odenplan. Jag gick längsmed Vasaparken från St. Eriksplan, sneglade in i delikatessbutiken som tagit över lokalen efter barnbokhandeln Bokspindeln. Älskade Bokspindeln. Passerade blomsterhandeln, Astrid Lindgrens Dalagata och närmade mig kyrkan runt hörnet. Vid Gustav Vasa kyrka blev jag sedan stående. Det var mycket mörkt, men kyrkan vackert upplyst underifrån. Jag tog ett foto med mobilen som inte gjorde scenen rättvisa. Gustav Vasa kyrka är en stor kyrka, med ett vackert kyrktorn i mitten. Den ser ut som en hatt, eller bakelse med marängtopp. (Här kan ni se den http://www.gustafvasa.nu/?page_id=5)

Varje gång jag ser en stor och fin byggnad tänker jag på den som presenterade sin idé: ”Du, jag tänkte på en grej, tornet skulle kunna se ut så här, som en bakelse med marängtopp” ”Fint, vi kör!” Full fart. Jag gillar människan på det sättet. När storslagna idéer tas på allvar. Som det där huset vid nya Karolinska, som glimmar i guldglas, som en riktigt exklusiv parfymflaska. Det kostar pengar förstås, massor. Kanske de som bygger inte ens har livlina. Kanske pengarna hade kunnat gå till skolorna, eller sjukvården och det hade blivit bättre. Men, om man bara ser det som konst. Arkitektur. Att vi vill göra våra hus vackra. Att det inte bara ska vara praktiskt, det ska vara vackert också. Det är fint.

Jag ska inte dra allt för stora paralleller mellan mitt projekt och pampiga kyrkor, absolut inte. Men, jag kopplar det till att tordas presentera sin idé för de som sitter på resurserna. Det är något självutlämnande och läskigt att säga att man har en bra idé. Och sedan tro på att man kan utföra den bra idéen – det är ännu läskigare!

Ps. Det blev en mycket inspirerande kväll på Svenska barnboksinstitutet. Katarina Kieri, Helena Bross och Katarina Kuick i ärligt möte om skrivlust och läslust. Jag var så inspirerad när jag gick därifrån. De levererade kloka ord och tankar om skapande, hade olika erfarenheter och diskuterade med varandra på ett mycket fint sätt. Panelsamtalet filmades och kan ses på deras hemsida om ett litet tag. Ds.

Bilden nedan är ett foto över vad jag tittar ner på flera gånger om dagen. Ett virrvarr av ordning. RGB-koder till de färger jag använder på texten i dokumentet. Skriv ut koderna och du har en föraning om nyanserna. Jag kan säga att de mesta är blått, men förvånansvärt mycket är brunt.

rgb

Annonser

Mycket fin artikel i Länstidningen Östersund

lanstidningen_urklipp

Jag skulle vilja citera och visa hela den här artikeln som ligger i på Länstidningen Östersunds digitala plattform. Det är en mycket välskriven och fin artikel om mig och mitt skapande. Det är nästan svårt att ta till sig att det är jag. Inte minst på den lilla faktarutan där det står hur gammal jag är och att jag bor i Stockholm med min man Mats och min extradotter Tildhe. Det är nått med faktarutor…överraskande bekant information.

Nå, tidningen vill så klart att man ska öppna ett digitalt konto för att få läsa artikeln och det respekterar jag. Jag är mycket tydlig med att jag tycker att både vi författare och journalister ska få betalt för jobbet vi lägger ner. Med det sagt, tycker jag att det kan vara värt 1 kr (!) att öppna ett konto för en månad, som man sedan får avsluta om man inte vill fortsätta att läsa Länstidningen.

Här hittar du länk till artikeln som är en del av ett längre reportage om böcker och läsande: http://www.ltz.se/kultur/bocker/upptackarlusten-fodde-barnboksfiguren-freja

Arbetet

blabar

Idag snöar det i Stockholm. Det är mysigt så länge som man inte behöver ut i trafiken. För det tycks komma som en överraskning varje år. Bussarna slirar, tågen får svårt att gå i tid och bilarna kör av vägen. Själv sitter jag tryggt vid mitt skrivbord och arbetar. Jag har just tagit en paus för att dricka lite varm blåbärssoppa. Det känns helt rätt.

Den klassiska Vasaloppssoppan, står det på förpackningen. Det slår mig att mitt arbete påminner om ett Vasalopp. Jag har i och för sig aldrig åkt Vasaloppet, men jag har åkt mycket skidor. Väldigt mycket. Många lopp. Man ska förstås vinna, men det har jag nästan aldrig gjort. Aldrig tror jag. Men det är nått med att bestämma sig för att starta och sedan för att komma i mål. Det är i det som jag finner likheten mellan mitt arbete och världens alla skidlopp. Det låter klyschigt och det är det nog eftersom liknelsen gjorts av så många, men jag tänker följa metaforen hela vägen ut:

Nu befinner jag mig på sjunde milen av Vasaloppets nio. De första backarna är gjorda, jag har fått vila mig efter en lång raksträcka i lätt utför och ingen backe är ännu i sikte – fast jag vet att de kommer, för jag kan banan. Jag är också medveten om att någon kan komma och säga, ta ett varv till, när jag går i mål. Det kan alltså bli ett längre lopp. Kanske en hel mil till. Bäst att åka dessa mil extra noga. Diagonala och trycka från ordentligt.

Jag läser fackböcker, jag skriver mina texter och jag ritar mina bilder. Och flyttar runt allt tusen gånger tusen gånger. Hej och hå, det ska gå.

Ska jag bry mig om jag vinner eller inte? Räcker det att göra mitt bästa? Några nära och kära hejar på vid spåret. Någon tycker redan att jag är en vinnare fast jag har så mycket kvar. Du kan det du gör! Det kommer att gå bra!

I många, många månader har jag jobbat med en och samma bok. Min faktabok om moln. Jag börjar varje dag med en enkel molnskådning för att komma in i rollen. Samma text som ska nötas. Samma text som ska trilskas. Ibland är bokstäverna slut, ibland färgerna. Ibland flyter det på och ibland står det stilla. Ibland kommer en lösning som räddar dagen. Ibland kommer det ett orosmoln som lägger sig över hela dokumentet.

Nu är blåbärssoppan i den fina muminmuggen snart slut. Hög tid att återgå till arbetet. Hög tid att kämpa vidare.

(Boken har ännu inte någon bestämd titel, men kommer att ges ut på Opal våren 2015)