Inspirationsresa till Lofoten

I maj ansökte jag om ett resestipendium från Åke och Vera Holmbergs stipendiefond. Från självaste Ture Sventon alltså. I instruktionen om hur man söker stipendiet rekommenderas att man hör av sig till det konstnärshem man vill bo på och frågar om det finns plats. Så jag hörde av mig till Kunstnerhuset på Lofoten. Där fick jag strax veta att hela sommaren och en bit in på hösten var fullbokad, men en liten vecka i juni fanns ledig. Nämligen den 12-19 juni.

Jag bokade den direkt.

Det fick bära eller brista, jag ville så gärna till Lofoten och genomföra den skrivarresa som jag ansökt om. När jag kom hem fick jag ett brev på posten från Författarförbundet. Jag hade beviljats stipendium!

Här kommer en reseberättelse i bilder! Jag hoppas att ni blir riktigt sugna på att göra en egen resa! Här är Kunstnerhusets webbplats: http://www.kunstnerhuset-lofoten.no/ och här listar Författarförbundet gästhem i Norden: http://www.forfattarforbundet.se/boende/gasthem-i-norden/

Lite om min resa!

Kl.04.00 hämtar taxin mig hemma i Bandhagen och efter en mellanlandning i Oslo anländer jag till Narvik klockan 10.15. Fyrtiofem minuter senare tar jag plats längst fram på Lofotsxpressen. Till Svolvær tar det nästan tre timmar med buss, men det gör absolut ingenting. Bussturen är inte som någon annan. Den här måndagen är det ett alldeles strålande väder och hela bussresan blir en naturfilm i absolut bästa HD. Efter varje krök blir det vackrare och vackrare tills hela jag fylls av skratt. Jag finner mig själv sitta och skaka på huvudet. Att Lofoten skulle bjuda på en otrolig miljö är jag förberedd på, men att den kan glittra så! Det behöver man se för att riktigt förstå och när man ser det vet man ändå inte om det är sant.

Lofotenxpress, precis när vi lämnat Narviks Lufthavn.

Utanför fönstret blixtrar den ena vykortsbilden efter den andra.

Med mig på Kunstnerhuset bor två norska damer, tre danska damer, en tysk dam och i slutet av veckan kommer två unga norska konstnärer. Vi gör allt för att förstå varandra och det går mycket bra, även om danskan är svår och min tyska ligger långt, långt bak i tiden. Huset är fint! Överraskande fint. Vi har det otroligt trevligt allesammans. På morgonen berättar vi vad vi ska göra, så att vi vet var vi ska börja leta efter varandra om någon inte kommer hem. Norskt fjällvett alltså. Och dansk hygge.

  

Där uppe på höjden ligger det röda Kunstnerhuset, med det vita taket. Man går över en bro i utkanten av stadens centrum. Den är hög och bjuder på en fantastisk utsikt. Svinøya heter ön som Kunstnerhuset ligger på

Det här är Kunstnerhuset från baksidan. Mitt fönster är längst ner till höger

Utsikten från mitt rum, nummer 4. Helt sagolikt. Vid fönstret finns ett skrivbord och där skriver jag på kvällarna och när det är dåligt väder. Eftersom det är midnattssol är det svårt att gå och lägga sig. Och sen finns ju allt vackert man vill se.

Ankomstkvällen går jag längst ut på Svinøya. Ön slutar med en pil där Fiskekona står. Det är en staty av en fiskarhustru som vinkar och hälsar sin sjöman hem. Vacker staty på en dramatisk plats.

Allrummet. Kunstnerhuset har ett mycket bra kök, med alldeles nya verktyg och allt rent och fint. Runt husets baksida går ett trädäck och där finns en liten upphöjd altan. Där kan man äta sin frukost med en mycket fin utsikt. På husets övervåning finns två stora ateljéer. Med utsikt och ljusinsläpp från alla håll. 

Jag börjar med en topptur upp till Tuva på tisdag förmiddag. Det här är utsikten en bit upp längs stigen. Det är brant vill jag lova. Och sjöarna ligger i olika etapper ner mot havet. I storleksordningen: damm, insjö, sjö, hav.

Belöningen är god där uppe. Både fikat jag har med mig och utsikten.

Med mig har jag mitt block och målar akvarell med fjällvatten – på 477 m över havet. Inte så dumt. Jag har också med mig min lilla anteckningsbok som jag fyller med iakttagelser och idéer som kommer upp.

Där går det två killar från Schweiz. Dem mötte jag uppe på toppen och här hjälper de till med perspektivet. Annars är det lätt att tro att de stora snöpartierna är en liten snöfläck…

De två norska damerna har bil och en av dem, Elin, kommer från Svolvær och hon och Gunn tar med mig på en tur runt flera öar. Berättar massor. Visar kyrkor och vackra vyer. De vet att jag gärna vill se en strand och visar mig flera. Vi åker bland annat till Hov, en magisk plats! Där ligger havet öppet hela vägen till Grönland. Ett avstånd svårt att få grepp om. Där finns en offerplats och när klockan är tolv lägger sig midnattssolen precis rätt i en klippformation. På Lofotens sida ut mot havet, där Hov ligger, finns det stora frodiga ängar, fulla av smörblommor som lyser mot det blå havet. På den sidan Svolvær ligger går bergen rakt ner i havet. Där är det mer av en skärgårdsmiljö, med små hus på klippöar. Svolvær är Lofotens största stad, där finns allt man behöver, gatorna är smala, nybyggt blandas med gamla trävillor. Pittoreskt så att det tåras i ögonen.      

Så här åkte jag, Gunn och Elin. Först åkte vi den röda rundan, sen åt vi pizza i Svolvær centrum och sedan tog vi den gröna runda. Prickarna på kartan visar var vi gjorde lite större stopp, för stannade till gjorde vi många fler gånger.

Elin går på landsvägen som vi kör under den röda rundan. Så vackert.

Ett sådant landskap!

Stranden! Det är svårt att se hur stora perspektiven egentligen är. Där på andra sidan går en fullstor kraftledning. Om ni klickar på bilden kan ni zooma in. Då är det lite lättare att få grepp om vidderna. Fast dem får man nästan inte tag på i verkligheten så det är oerhört svårt på bild. 

Det är tisdag. Betänk detta. En vanlig tisdag kan se olika ut minsann.

Längst ute på Gimsøya ligger Hov. Där finns en gammal offerplats. När klockan är 12 lägger sig midnattssolen i skrevan i klippan. Och till höger ligger en golfbana. Kontrasterna.

 

Jag på stranden vid Hov, det är så kallt i vattnet. Iskallt. Inte vanligt iskallt, utan verkligen iskallt. Som om det strax ska frysa.

Jag och de tre danska damerna åker med buss till Henningsvær när det blir dåligt väder. Vi går på konstmuseumet Lofotens Hus och ser bland annat Karl Erik Harr och andra stora Lofotsmålare. En annan dag återvänder jag med de två unga norska konstnärerna, Phillipp och Lillian. De är inbjudna att ha en utställning i Svolvær nästa år och känner många av de lokala konstnärerna. Vi hälsar på i glasblåseriet, fikar på ljusstöperiet och går på en utställning på Kivifabriken. Ett modernt konstgalleri. Sedan åker vi till Kapelvåg, en by i mellan Svolvær och Henningsvær. Där är det vernissage på Galleri lille Kapelvåg och vi deltar. En annan ruggig dag går jag på biblioteket i Svolvær och hittar en diktsamling av Synne Lea med illustrationer av Stian Hole. Ingen av bokhandlarna i staden har den hemma, så den får jag beställa när jag kommer hem. Den är nämligen mycket inspirerande.

Lofotens Hus, ett fint traditionellt konstmuseum.

Kaviarfabriken, är precis vad det låter – en gammal kaviarfabrik. Nu har det rustas upp till ett mycket modernt konstgalleri. Mycket bra utställning. Med fin utsikt!

Henningsvær

Från glasblåseriets butik.

Mycket gott på Ljusstöperiet. Inte bara fika utan även en verkstadsdel.

Jag går på tre toppturer. Till Tuva, Nøkksætra och Kongstindan. Alla tre i anslutning till Svolvær. Med mig har jag mina två block. Ett för dagboksanteckningar, skisser och akvarell och ett för idéer och iakttagelser.

Nøkksætra, bilden är tagen från toppen Tuva ut över Övre Svolværvatnet. Om man zoomar in ser man den lilla stugan. 

Vägen upp till Nøkksætra går förbi två stora insjöar. Detta är den första Nedre Svolværvatnet. Högst upp till höger ligger Tuva bland molnen.

Börjar gå bland vattenfall, forsar och ett grönt sommarfjäll.

Men uppe på Nøkksætra är det vinter, men vackert och så där stort som det är i Nordnorge, så att det nästan inte går att ta in.

Jag, mitt i det vidunderliga.

Jag på väg upp till Kongstindan. Jag har markerat i rött hur vägen gick upp till Tuva.

Det finns flera toppar uppe vid Kongstindan. Jag gick bara till den första, men min högsta för veckan 552 m öh.

 

Svolvær

Svolværs småbåtshamn.

Mörkare än så här blir det inte. Midnattssolen gör att det knappt blir skymning. Den gör något med ljuset, men det blir aldrig mörkt.

Gatan man passerar till Kunstnerhuset har vackra små hus.

Torrfisk torkas det överallt. Människor torkar till och med på sina altaner och balkonger. Oftast hänger de på sådana här ställningar.  

 

Resan till Lofoten blir precis som jag vill och lite till. Jag får mer ro än jag hoppats på och flera nya vänner. Tusen tack till Åke och Vera Holmbergs stipendiefond för att jag beviljades detta stipendium, det betyder jättemycket för mig och mitt skapande.

http://www.forfattarforbundet.se/stipendier/ake-och-vera-holmbergs-stipendiefond/

Om ni är nyfikna på Phillip och Lillian finns deras webbadresser här:

http://www.nnks.no/kunstnere/philipp-spillmann/

http://www.lilliantorlen.no/

Besöksmål:

Galleri lilla Kapelvåg: http://www.lillekabelvaag.no/Utstilling.html

Kaviarfabriken: http://www.kaviarfactory.com/about/

Lofotens Hus: http://www.galleri-lofoten.no/nb/

 

Waldemarsudde

12742434_1313227912036811_2176299489940407994_n

I lördags var det invigning av utställningen Ljusets magi – Friluftsmåleri från sent 1800-tal. Den utställning som jag ska ha molnskådning i anslutning till i vår. Se så fint man skyltat i Waldermarsuddes butik! Fantastiskt.

Utställningen är mycket fin och inspirerande, jag tror att det kommer att bli mycket fina söndagar i april då vi ska molnskåda med barnen som besöker familjesöndagarna ute på udden. Läs mer här: http://www.waldemarsudde.se/besok-oss/barn-och-familj/

God jul och gott nytt år!

frejas_angel

Jag vill önska alla läsare en god jul och ett gott nytt år!

Vilket år det varit. Handbok för molnskådare har hjälpt mig till nya höjder. Inte kunde jag tro att jag skulle vara med i nyhetsmorgon, inte heller i panelsamtal med Pär Holmgren – som filmades av UR, inte hålla molnskådarkurser på Junibacken, eller vara huvudbok i Barnens bokklubb. Inte kan man i förväg ana att man skulle kunna hjälpa åskrädda, göra så föräldrar minns sina barndoms molnskådningar eller bli tipsad som sommarens bästa läsning. Bli intervjuad av en segelflygtidning, eller prata i radio, eller vara med som förslag till årets bästa böcker. Vilket år det varit.

År 2015 kommer jag minnas som Molnets år och jag ser redan nu fler moln på himlen inför 2016!

I vår kommer jag tillexempel att hålla i molnskådarkurser på drömplatsen Waldermarsudde och jag vet redan nu att boken kommer att översättas till ryska! Vilken grej.

Efter nyår har jag ett möte med min redaktör – förlaget har nämligen antagit min nya faktaboksidé! Det ska bli mycket kul att böja gräva i ett nytt ämne. Jag säger inte vad det är ännu, jag vill att idén ska gro i mig själv ett tag innan jag berättar. Så är det alltid.

Hoppas att vi ses på det nya året!

Håll blicken i skyn / Linnéa

 

 

Bokmässan och UR Samtiden

Jag har inte lämnat någon rapport från Bokmässan i Göteborg och mina framträdanden där. Här kommer en liten film av mitt och Pär Holmgrens seminarium som UR Samtiden spelade in: http://www.ur.se/Produkter/191653-UR-Samtiden-Bokmassan-2015-Locka-barn-till-klimatfragor

klipp_bokmassan

Det blev en bra mässa! Jag känner mig nöjd. Jag knöt nya och gamla kontakter, så som man ska på mässor. Huvudet blev fullt av inspiration och kunskap. Jag blev intervjuad av barntidningen Struten (http://www.junis.org/barn/45). Vi spelade in en liten molnskådarfilm och i vår förväntas den och artikeln komma på deras hemsida. Hos dem och de proffsiga juniorreportrarna kände jag mig som en känd författare. Alltså så där som man tror att det är, intervjuer på språng, proffsiga porträttbilder och filminspelningar.

itaket

Och omslaget fick hänga i taket, precis som de andra böckernas omslag gjort. Jag tycker att det känns lika märkvärdigt som de andra åren.

 

Waldermarsudde

Igår var jag medbjuden av en vän på vernissagen av Waldermarsuddes nya utställning ”symbolism och dekadens.” Det var en stor och omfattande utställning som jag verkligen rekommenderar! Vacker, storslagen och känslofylld konst som till råga på allt hängts och presenterats på ett mycket tilltalande sätt. Läs mer här: http://www.waldemarsudde.se/utstallningar/utstallning/2015/symbolism-och-dekadens/

Som jag berättat har Prins Eugens konstverk Molnet stor betydelse för Handbok för molnskådare. Den som känner till tavlan känner igen den i omslaget direkt och jag har låtit hela boken utspela sig i min idé av tavlans värld. Jag tror att Prinsen tyckte lika mycket om grönt och böljande gräs som jag. Det känns stort och lite surrealistiskt att boken nu ligger i museets butik!

12039717_1216667745026162_7131711741967951394_n

Nedan ser ni en bild från utställningen där Prinsens Molnet hänger. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser den, jag tycker att den är lika mäktig varje gång! Den lyser och jag känner både vinden och gräset.

12009770_1216667761692827_7399832812925529345_nklipp

Många av utställningens andra tavlor har också de vackra och sällsamma moln, eller stormiga och ruggiga. I symbolismen är molnen ett stadigt grepp för att förmedla känslor. Molnskådaren Strindberg fanns representerad med två ovädersverk. Att molnskåda i konsten är lika varierande och poetiskt som i verkligheten – dessutom lite torrare nu när hösten blir ännu tydligare och blötare.

Ta en sväng till Waldermarsudde eller ert närmaste konstmuseum och skåda!

 

I mitt knä!

imittkna

I måndags hämtade jag mitt rykande färska förhandsex på förlaget. Det är så otroligt nervöst att bläddra igenom det en första gång, men det gick bra! Jag känner mig nöjd och glad! Här sitter jag på en bänk på Adolf Fredriks kyrkogård i solen och bland fågelkvitter. Jag väntar på att klockan ska bli ett så att jag kan gå till Författarförbundet på kurs. Med en ny bok i ryggsäcken kan man lugnt gå på kurs. Senare i maj, runt den 20, kommer boken att finnas i bokhandeln.

Ett klipp till

klipp2

Här kommer ett smakprov till ur Molnboken, som har varit projektets arbetsnamn sedan starten. Jag har jobbat med den här i nära på ett år. Först läst en evinnerlig massa böcker om meteorologi (och försökt lära mig att stava till det krångliga ordet, tillsammans med alla andra krångliga ord…det är en hel del latin) sedan skrivit, tecknat, placerat ut text och bild. Börjat om. Läst lite till. Klurat. Lyssnat på radioprogrammet Cirrus i p1 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3188 och illustrerat. Börjat om. Molnskådat i konsthistorien och poesin. Förundrats och förbluffats över molnens idéhistoria. Börjat om. Hittat tillbaka igen. Lagt pusselbitarna i färg och form. Snubblat över rysk kärlekspoesi och tänkt ”tänk va, att det finns så mycket moln överallt!”

Det gäller att hitta rytmen. Hitta mönstret. Hitta språket. Hitta tilltalet. Hitta känslan.

Det här klippet som jag presenterar här är en tidig bild. Mycket tidig. Den här bilden har jag återgått till när jag har sökt mig fram. Att boken ska börja med den här bilden har stått klart för mig hela tiden. Han går med så bestämda steg att det inte går att tvivla på att han vet vad han gör. När jag inte vetat vad jag gjort har jag funnit inspiration i den här bilden. Om resten av boken kan gå lika bestämt och stadigt, då är det inga problem – så har jag tänkt och jag hoppas innerligt att det är så.

Ett klipp

klipp

Det här är ett klipp ur faktaboken om moln som jag arbetar på just nu. Jag är inne i slutfasen som innebär mycket redigering, faktagranskande och beslut. Tur att jag har min redaktör Anja, som hjälper mig och som tryggt står på min sida och hejar på. Ibland känns det som jag blivit snöblind och bokstäverna flyter ihop till ingenting, bilderna blir suddiga och helt utan innehåll. Alla känner säkert igen sig. Så här blir det i slutet av ett stort projekt.

Därför är det motiverande och kul att börja släppa ifrån sig arbetet till er som kan bli mina läsare. I små portioner så att det inte blir för omtumlande. När jag gör det blir bilderna lite mer synliga och bokstäverna går bättre att läsa.

Det här klippet kommer från det som jag kallar för bokens tapet. Det som man ser direkt när man öppnar boken, innan all text börjar och som sitter klistrad mot bokens pärm. Tapeten går i blått och har en skissartad stil. Här ser ni kojan som har en central roll som högkvarter för Cloude, som är bokens huvudperson. En tystlåten och betraktande molnskådare.

Reklam

molnskadar_reklam

På facebook pågår det ständiga frågesporter, tävlingar och utmaningar. Det är inget jag brukar haka på, men när jag får en personlig utmaning av någon jag känner, ja då är det en annan sak. Min bilderbokskonstnärsskollega (vilket långt ord) Jessika Berglund utmanade mig häromdagen att i fem dagar lägga upp 1-3 bilder per dag. Det är en strålande utmaning för oss ensamma konstnärer, att få dela och visa upp det vi arbetar med. Jag antog utmaningen och tänkte att det kanske vore kul att få visa några bilder ur min nya bok Handbok för molnskådare. Jag lägger upp det som lite reklam och spänningshöjare inför släppet av boken :) Här kan man följa min facebook-uppdateringar: https://www.facebook.com/linneakrylenillustrationer?pnref=story

För er som inte har facebook lägger jag upp bilderna här på webbplatsen också.

Här kan ni se vad Jessika Berglund arbetar med: http://illustratorcentrum.se/medlem/jessika-berglund

God jul

god_jul2014

Jag har en liten tradition att måla en julbild varje år. Kanske bara ett snölandskap. En liten stuga med mycket snö på taket och en skorsten som sticker upp och som det kommer rök ur. En rök som sakta slingrar sig rakt upp mot stjärnorna. Ibland hinns inte så mycket mer med. Men i år har jag målat den här bilden av grävlingarna som har jul i sitt gryt. Trogna läsare känner igen stilen från en tidigare bild. Då i november 2012. Två grävlingar i ett gryt. Jag gillar gryt och jag gillar grävlingar. De kommer säkert tillbaka.
Jag och grävlingarna önskar er en riktigt god jul!

god_jul2014_halsning

Arkitektur på vägen till ett panelsamtal

I förra veckan gick jag genom Vasastan för att lyssna till ett panelsamtal på Svenska barnboksinstitutet vid Odenplan. Jag gick längsmed Vasaparken från St. Eriksplan, sneglade in i delikatessbutiken som tagit över lokalen efter barnbokhandeln Bokspindeln. Älskade Bokspindeln. Passerade blomsterhandeln, Astrid Lindgrens Dalagata och närmade mig kyrkan runt hörnet. Vid Gustav Vasa kyrka blev jag sedan stående. Det var mycket mörkt, men kyrkan vackert upplyst underifrån. Jag tog ett foto med mobilen som inte gjorde scenen rättvisa. Gustav Vasa kyrka är en stor kyrka, med ett vackert kyrktorn i mitten. Den ser ut som en hatt, eller bakelse med marängtopp. (Här kan ni se den http://www.gustafvasa.nu/?page_id=5)

Varje gång jag ser en stor och fin byggnad tänker jag på den som presenterade sin idé: ”Du, jag tänkte på en grej, tornet skulle kunna se ut så här, som en bakelse med marängtopp” ”Fint, vi kör!” Full fart. Jag gillar människan på det sättet. När storslagna idéer tas på allvar. Som det där huset vid nya Karolinska, som glimmar i guldglas, som en riktigt exklusiv parfymflaska. Det kostar pengar förstås, massor. Kanske de som bygger inte ens har livlina. Kanske pengarna hade kunnat gå till skolorna, eller sjukvården och det hade blivit bättre. Men, om man bara ser det som konst. Arkitektur. Att vi vill göra våra hus vackra. Att det inte bara ska vara praktiskt, det ska vara vackert också. Det är fint.

Jag ska inte dra allt för stora paralleller mellan mitt projekt och pampiga kyrkor, absolut inte. Men, jag kopplar det till att tordas presentera sin idé för de som sitter på resurserna. Det är något självutlämnande och läskigt att säga att man har en bra idé. Och sedan tro på att man kan utföra den bra idéen – det är ännu läskigare!

Ps. Det blev en mycket inspirerande kväll på Svenska barnboksinstitutet. Katarina Kieri, Helena Bross och Katarina Kuick i ärligt möte om skrivlust och läslust. Jag var så inspirerad när jag gick därifrån. De levererade kloka ord och tankar om skapande, hade olika erfarenheter och diskuterade med varandra på ett mycket fint sätt. Panelsamtalet filmades och kan ses på deras hemsida om ett litet tag. Ds.

Bilden nedan är ett foto över vad jag tittar ner på flera gånger om dagen. Ett virrvarr av ordning. RGB-koder till de färger jag använder på texten i dokumentet. Skriv ut koderna och du har en föraning om nyanserna. Jag kan säga att de mesta är blått, men förvånansvärt mycket är brunt.

rgb

Arbetet

blabar

Idag snöar det i Stockholm. Det är mysigt så länge som man inte behöver ut i trafiken. För det tycks komma som en överraskning varje år. Bussarna slirar, tågen får svårt att gå i tid och bilarna kör av vägen. Själv sitter jag tryggt vid mitt skrivbord och arbetar. Jag har just tagit en paus för att dricka lite varm blåbärssoppa. Det känns helt rätt.

Den klassiska Vasaloppssoppan, står det på förpackningen. Det slår mig att mitt arbete påminner om ett Vasalopp. Jag har i och för sig aldrig åkt Vasaloppet, men jag har åkt mycket skidor. Väldigt mycket. Många lopp. Man ska förstås vinna, men det har jag nästan aldrig gjort. Aldrig tror jag. Men det är nått med att bestämma sig för att starta och sedan för att komma i mål. Det är i det som jag finner likheten mellan mitt arbete och världens alla skidlopp. Det låter klyschigt och det är det nog eftersom liknelsen gjorts av så många, men jag tänker följa metaforen hela vägen ut:

Nu befinner jag mig på sjunde milen av Vasaloppets nio. De första backarna är gjorda, jag har fått vila mig efter en lång raksträcka i lätt utför och ingen backe är ännu i sikte – fast jag vet att de kommer, för jag kan banan. Jag är också medveten om att någon kan komma och säga, ta ett varv till, när jag går i mål. Det kan alltså bli ett längre lopp. Kanske en hel mil till. Bäst att åka dessa mil extra noga. Diagonala och trycka från ordentligt.

Jag läser fackböcker, jag skriver mina texter och jag ritar mina bilder. Och flyttar runt allt tusen gånger tusen gånger. Hej och hå, det ska gå.

Ska jag bry mig om jag vinner eller inte? Räcker det att göra mitt bästa? Några nära och kära hejar på vid spåret. Någon tycker redan att jag är en vinnare fast jag har så mycket kvar. Du kan det du gör! Det kommer att gå bra!

I många, många månader har jag jobbat med en och samma bok. Min faktabok om moln. Jag börjar varje dag med en enkel molnskådning för att komma in i rollen. Samma text som ska nötas. Samma text som ska trilskas. Ibland är bokstäverna slut, ibland färgerna. Ibland flyter det på och ibland står det stilla. Ibland kommer en lösning som räddar dagen. Ibland kommer det ett orosmoln som lägger sig över hela dokumentet.

Nu är blåbärssoppan i den fina muminmuggen snart slut. Hög tid att återgå till arbetet. Hög tid att kämpa vidare.

(Boken har ännu inte någon bestämd titel, men kommer att ges ut på Opal våren 2015)

Bokmässan i Göteborg

taket2014

Den årliga bokmässan i Göteborg gick av stapeln i helgen och jag var på plats. Så också mina två bilderböcker. Den nya bokens omslag var uppförstorat och hängde i taket ovanför Opals monter. Det är något alldeles särskilt att se den hänga där. Det blir verkligt, på ett overkligt sätt! 

I år hade jag inget jobb att sköta och kunde därför gå på flera seminarier och röra mig fritt. Det finns ju så otroligt mycket att se och lyssna till!

 

radio

En programpunkt hade jag i alla fall, jag blev intervjuad av Stefan Hanberg från Radio Jämtland som var på plats på mässan för att intervjua länets författare. Det var mycket trevligt. Med sig hade han Christina Kjellsson. Lyssna på programmet här:

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f438783%3fprogramid%3d3336&start=1960

I programmet avslöjar jag mitt nästa projekt. Jag jobbar just nu på en faktabok om moln för åldersgruppen 6-9 år, men jag hoppas att alla som läser den ska lära sig något de inte visste om moln. Dessa hänförande konstverk som svävar ovanför oss! Jag både skriver, illustrerar och formger boken – ett riktigt stort projekt! Till våren 2015 är den beräknad att ges ut på Opal.

Vi är redo!

frejas nyckel_bilder

Nu har jag fått de första exemplaren av Frejas nyckel och känner mig redo för sagoläsningen på Stockholms kulturfestival på onsdag!

Ser ni så fina sommarkläder Frejadockan fått! Det är min mamma som på beställning sytt den lilla flytvästen, hatten och klänningen (dockan gjorde hon till den första boken om Freja) Och tänka sig, min pappa hade Frejas nyckel i sitt skruvskåp! Jag frågade faktiskt mamma redan i ett tidigt skede, om det vore okej för henne att sy en liten flytväst, om det skulle bli så att Freja har en flytväst i den nya boken…

Frejas nyckel utspelar sig där jag varit min barndoms alla somrar. Jag var nyss där och passade på att fota Frejadockan på den gamla rostiga slåttermaskinen som finns med i boken. Här nedan ser du några platser som inspirerat mig till bokens motiv. Allt utspelar sig runt den slitna ladugården, där vi hade höns när jag var liten och inte långt därifrån ligger jordkällaren med det vackra gräset. Där växte de finaste blommorna, men det var strängt förbjudet att klättra upp på kullen och plocka.

frejas nyckel_pa_riktigt

Det är mycket spännande att tänka på vilka miljöer som finns i den inre bildbanken och i vilken form de kommer ut när man skapar.

Hoppas vi ses på festivalen! Se inlägget nedan för tider:

 

Inspiration från Helsingfors

vykort

Tillsammans med min kompis Manilla tog jag två dagar på andra sidan havet.

Helsingfors! Vilken trevlig stad! Vi åkte för att se den stora jubileumutställningen med Tove Janssons verk. Det var en fantastisk utställning, stor och mycket bra presenterad. Vi tog god tid på oss och gick med audioguiden i örat (alltid värt att lägga en extra slant på det). Det som slog mig var hur små muminillustrationerna är. Många av dem är inte större i original än de är i kapitelböckerna. I kontrast till de små tuschstrecken fanns hennes stora målningar, ofta melankoliska och mycket djupa. Utställningen sträckte sig genom hela våning två och en stor del av utställningens styrka var just storleken och bredden man fick se. Jag har just läst den nya biografin av Tuula Karjalainen, Tove Jansson: arbeta och älska och med den färskt i minnet känns det som om bitarna över Tove Jansson föll på plats. Hon var en ärlig konstnär, stark och sann mot sig själv. Hon vågade visa sig sårbar och var inte rädd för att visa det i sin konst. Det beundrar jag hos henne.

Fullproppade av inspiration efter utställningen laddade vi om med en cola och shoppade sedan loss i museets butik.  Finns det nått bättre än vykort! Väger ingenting när man reser och fångar så bra ett motiv. Vi samlade på oss några…

Dag två gick i samma inspirerande anda med museishoppar (tre stycken, man får en god överblick över museet om man går i butiken och det finns alltid det lilla extra att hitta där – det har Manilla lärt mig med den här resan) kyrkbesök (tre stycken pampiga, en med en klassisk pianokonsert som bonus) pappershandel (där jag hittade de fina anteckningsböckerna och mer) bokhandel (mycket stor! Kollade efter min bok, men såg den inte) klassiska Fazer chokladkonditori och massor av inrednings och hantverksbutiker. Finland kan sin konst, så att säga!

Vidare vill jag varmt rekommendera en tur över havet. Vi tog flyget från Stockholm och var där på mindre än en timme. Flygbussen från flygplatsen in till Helsingfors centrum tog inte mer än en halvtimme. Fantastiskt smidigt. Vi bodde på hotell i centrum och kunde strosa runt och ändå hinna med massor!

http://www.ateneum.fi/sv

Sista korren korrad

skrivbord

Här kommer en bild från dagens skrivbord.

I detta nu korras det sista korret och med ett rungande KLART! skickas Frejas nyckel till tryckeriet. Tänk att allt faller på plats till slut och en ny bok blir till!

Det kan vara så att man redan i mars tycker att man är klar, men så går veckorna och distansen och eftertänksamheten kommer ikapp. Jag undrar ja, om det inte ska vara så här… eller, nej… så här!

Det gäller att inte rygga för att börja om eller starta upp på nytt. Denna gång har jag lagt till illustrationer, för att senare plocka bort dem igen och ursprungstexten finns med som en osynlig skiss, som jag sedan omarbetat och vinklat. Allt sedan jag trodde att jag var klar! Mitt sammarbete med förlaget Opal och min redaktör Anja har denna gång varit nära och mycket utvecklande. Det känns tryggt att arbeta mot någon som med erfarenhet säger vad den tycker och som finns där för att fånga upp. Och inte stå själv i sina frågor och funderingar, som man gör när man skickar in sitt första manus till ett förlag.

Precis som förra året blir det premiär för Frejas nyckel på Stockholms Kulturfestival, denna gång tillsammans med kollegor som läser sina böcker. Jag hoppas så att den nya boken tas emot på samma fina och varma sätt som den första! Här kan du läsa mer om festivalen:

http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=1118

 

Adlibris tipsar om den perfekta julklappen

adlibris_tipsar

Jag kan ju inte annat än hålla med.

Vill ni köpa ett signerat exemplar i julklapp så kan ni maila mig och berätta vem ni vill att boken ska vara till. Då skriver jag ”Till … med varma hälsningar från Linnéa Krylén.” Ugglan håller i adressen ni ska skicka till och glöm inte att ange var jag ska skicka boken. (Den kommer inte att vara inslagen.)

Mitt erbjudande är dyrare än adlibris. Jag kommer att skicka med en faktura på 100 kr + 30 kr i frakt. Detta erbjudande gäller från idag den 9 december till och med den 15 december. Då kommer boken komma fram före julafton.

kontaktfågel

Lucka nummer 7

radhuset_orebro

frejas_angel

Igår åkte jag och min syster till Örebro för att vara med när min lucka öppnades i fönstret på Örebros fina rådhus. Snön hade just lagt sig till ro över staden och på torget övade kören inför morgondagens stora konsert. Det var stämningsfullt, i alla högsta grad. På torget mötte vi upp med vänner och min luckvärd, Länsgården. Det blev ett varmt och hjärtligt möte, lussebulle på ett konditori och intervju med en journalist. Både jag och min syster slogs av vilken vacker stad Örebro är. Här kan man bo, tänkte vi.

Och vilken grej att få se sin bild så stor och på en så fin byggnad!

Se min och de andras luckor här:
http://radhusetsjulkalender.se/luckorna/

 

 

Barnens Bokklubb

”Här på Barnens Bokklubb hittar du noga utvalda barnböcker. Vi läser i stort sett alla nya böcker för barn och väljer bara ut de bästa.” så skriver nyss nämnda klubb. Att därefter se sin egen bok på en helsida i katalogen känns så där lite extra.
Barnens Bokklubb, jag säger då det!

Freja_barnensbokklubb

Min första intervju som författare

Idag har jag gjort min första intervju som författare. För tidningen ATL-magasin. Jag har nämligen kriterierna för att vara med i kulturdelen: någon från landsbygden som skriver om landsbygden. Jag känner mig mycket glad att jag uppmärksammas för min skildring av landsbygden (och att jag är från landsbygden). Inte tänkte jag på det när jag gjorde boken, jag tog ju det barndomsland som ligger mig närmast.

Frilandsjournalisten och författaren Sven Olov Karlsson mötte upp på Medborgarplatsen med fotograf. Tillsammans åkte vi till Nacka-reservatet på jakt efter björkar. Vi fann en fin björkdunge till fotot och sedan genomförde vi intervjun i solen vid Hammarby höjdens tunnelbana.

ATL- magasin riktar sig till gröna företagare och ligger som bilaga till tidningen ATL, vilka profilerar sig som lantbrukets ledande nyhetstjänst. Det är en medlemstidning, men jag har blivit lovad ett exemplar.

Det visade sig snart att Sven Olov Karlsson är författaren till de sällsamma reportageböckerna Svenska Ödehus vilka jag både läst och hört intressanta reportage om på radion (och om jag inte missminner mig också sett om på SVT.) Här har vi en medveten landsbygdsskildrare på hög nivå! Alla som känner den minsta spänning inför ett tomt hus kan inte släppa böckerna.

Vilken dag.

Samla sommaren

Hej goda läsare.
Jag skriver från min dator. Det är värt att nämnas, för jag har inte suttit vid min dator på flera veckor. I stället har jag haft min penna och mitt papper. Min kamera och mina färger. Det har inte blivit någon uppdatering på länge. Något viktigt har pågått, eller inte pågått beroende hur man ser det.
Samlandet.
Det gränslösa samlandet som tar plats och tid. Jag har haft möjligheten att ta mig den tiden. Det gränslösa samlandet fyller upp den källa som allt mitt skapande hämtas ur. När hösten lägger sig matt och grå, mörk och genomsur. Då gläntar jag på locket till min samling och ser det, som för mig i samlandets stund, är osynligt. Då kommer de gotländska vallmofälten vackert blandas med de täta granskogarna, då kommer intrycken, sanden, Stockholm, sommarstugor och varma möten blandas till motiv. Det vet jag för det har hänt förut.
Jag kommer att samla vidare ett tag till. Fram till den 12 augusti, eller än viktigare den 14 augusti klockan 12.30! Då dras startskottet för höstens alla möten och projekt. Då är jag redo. Då blir det sagostund, fikastund och målarstund med mig och min bok Frejas plats på Stockholms kulturfestival! Varmt välkomna om ni är i närheten! Läs programmet nedan:

http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=731

Debutant i Svensk bokhandels höstkatalog 2013

svenskbokhandel

Inför varje ny boksäsong kommer Svensk bokhandel ut med en stor tjock katalog – en godispåse för alla som gillar att läsa. Den brukar naturligtvis intressera mig också i vanliga fall, men just den här katalogen är något alldeles extra – för jag är med själv!

På sidan 26 kan man läsa mitt debutantporträtt.

Debutantporträtt – det är ett vackert ord och när förlaget bad mig skriva det kändes det mycket högtidligt. Ganska snart fick jag lov att sluta tänka på det högtidliga, annars kunde allt knyta sig. För inte finns det något svårare än att beskriva sig själv… under högtidliga former… i text… när man debuterar som författare?

Så tänkte jag på min mormor, för det är kring hennes barndomshem som boken utspelar sig och så tänkte jag på vår årliga potatishelg, för det var efter förra årets upplaga av potatishelgen som idén till den första bilden på Freja kom. Det fick helt enkelt bli en bit familjetradition i mitt porträtt. Läs porträttet under fliken ”Om mig.”

Uppslaget 128 -129 delar jag med inga mindre än Barbro Lindgren och Sven Nordquist. Min favorit Plupp och kollegan Lennart Eng, i lovande sammarbete med Stefan Casta, vilken har skrivit en annan favorit Simma lugnt möten Maud.

Vilken bokhöst!

Men först ska vi ha boksommar!

Jag är bilderbokskonstnär

frejas_plats_bok2

Ofta slår det mig hur många olika yrken det finns.

Man kan vara skrotkonstnär och jobba halva året för det räcker så. Eller så kan man vara blåsare på kommunen och blåsa löv, grus och snö hela året. Eller så vrider man upp klockor på det kungliga slottet, till vardag och fest. Man kan vara den som gör sås i ett storkök eller ekologisk marmelad till små marknader.

Eller så kan man vara som min barndomskompis Ida: tekniskt befäl på försvarsmaktens främsta smygande fartyg. Här lämnar jag alla försök att rätt och riktigt benämna fartygets funktioner, för de är många och jag har varken ordförrådet eller kunskapen. Och det är nog hemligt i vilket fall som helst.

Idag har jag varit med Ida på hennes jobb.

Klockan 07.30 stod jag vid grindarna till marinens område i Berga, Västerhaninge, och väntade med andra anhöriga. Det är Anhörigdagen på HMS Visby och vi ska få åka med fartyget in till Skeppskajen, Gamla stan. Genom Stockholms skärgård utan vind och i strålande sol. Redan vid grinden finns en tydlig skillnad mellan Idas och mitt jobb. En stor skylt talar om för mig att området under inga villkor får fotas, dokumenteras eller på annat sätt avbildas. Inget illustrerande idag alltså. Kontrasterna är halsbrytande och många. När Ida haft en tung vecka har hon varit i en flotte på öppet hav i 14 timmar, simmat in till land, orienterat några mil till en uppsamlingsplats, räddat några skadade i en övning, burit tungt och ätit lite. Övat och övat. Eller varit i botten på fartyget, lagat, kontrolerat och rapporterat. Som tekniskt befäl på ett toppmodernt fartyg har man en hel del teknik att se över. Det kan hända att hon rökdyker i maskinrummet, eller något annat som jag aldrig skulle våga göra. Ida är en del av ett stort och uträknat maskineri. Hela försvarsmakten som institution och fartyget som maskin.

Ida är lika fascinerad över mitt jobb som jag är över hennes. Vi bjuder varandra på verkligheter utanför våra slutna rum. Där vi är med våra likar, som talar samma språk och som kryper i samma typ av gångar. Vi trivs lika bra i våra yrken och brinner lika starkt. Vi har hittat rätt båda två.

Det är mycket värdefullt att vara med på en anhörigdag, till vilket yrke som helst. Fler studiebesök och världen skulle bli mer förstående.

När jag kommer hem med solvarma kinder påminns jag om mitt eget yrke. I brevlådan ligger det första exemplaret av min bok.

Jag är bilderbokskonstnär.

Sitta i samma publik

hunden_pa_vag

Jag började på Stockholms universitet för att läsa barnkultur under hösterminen 2008 och kände ingen. På kringliga och bekantas, bekantas vägar fick jag hyra en lägenhet i andrahand vid Odenplan. Jag hade varit i Stockholm på klassresa. I nian. Vet att jag var i Sollentuna när jag var liten och sen har jag orienterat en del i skogarna runtom.

Mitt i smeten på Odenplan. Tjocka kompendier i ryggsäcken. Bussnummer och tunnelbanelinjer memorerade för att hitta hem. Några veckor in i terminen fick jag information om en föreläsning på Svenska barnboksinstitutet. Det var ju nära där jag bodde! Dit tänkte jag gå. Jag kommer inte längre ihåg vem eller vilka det var som föreläste, men det var ett gediget program. Det är känslan jag fick av föreläsningen som det här inlägget kommer att handla om.

Jag går förbi institutets anslagstavla och ser att programmet är flyttat till Kulturhuset. Kan det finnas fler än ett? Det måste ju vara det stora. Jag skyndar dit. Jag är så gott som först – som vanligt – och ser alla som kommer in genom dörren.

Då kliver Astrid Lindgrens dotter Karin in. Hon hälsar på de andra damerna och sätter sig på raden framför mig.

Jag sitter där och slår fast att jag är på rätt ställe. I den här staden kan jag trivas.

Och oj så jag trivs.

Jag fortsätter att gå på föreläsningar, debatter och diskussioner. Varje gång konstaterar jag samma sak. Det är en sådan påfyllnad att känna sig som en del i ett sammanhang, ta del av andras erfarenhet och kunskaper. Dra paralleller och förstå mer och mer, djupare och djupare. Se det nya och gamla. Sitta i samma publik som någon man ser upp till. Att en vanlig tisdag sitta snett bakom Tranströmer. Lyssna till Barbro Lindgren som med len röst levererar raka svar. Numera hejas glatt på av några av dem som jag läser och beundrar. Gunilla Bergström som tycker att jag har ett fint pennskrin och hur vi sen pratar om mitt konstnärskap. Att jag är inne i en molnperiod och målar många landskap med böljande gräs.

Allt gratis, eller ibland för hundrafemtio kronor. Varje vecka, minst två.  I sammarbete med kulturorganisationer och institutioner. Allt för alla som mig.

Igår var jag på Svenska barnboksinstitutet. Lyssnade till Gunna Grähs och Ann Forslinds föreläsning ”Den osynliga bilden – om behovet av bildkompetens inom bilderboksbevakningen”. Tillsammans sätter de fingret på de strukturer som leder till och visar på bilderbokens status. Där paradoxerna avlöser varandra. En mycket intressant föreläsning och jag kommer att hålla ögonen öppna om de publicerar sina iakttagelser i text. Då är det något jag rekommenderar alla att läsa.